Två och ett halvt tips om du åker till Österlen på höstlovet

Etiketter

resor, vinodling

Percy Månsson på vingården Sånana

Ett par år har vi åkt till Österlen på höstlovet. I år blir det ingen sådan resa, men jag minns dem med glädje. Bokskogar i höstfärger, dyningar som slår in över stränder som lagt sig till ro efter sommarens turiststormar.

Och så gårdsbutiker och god mat. Klart jag kommer ihåg sånt.

Om du nu skulle vara på väg till Österlen, så finns det två och ett halvt tips att upptäcka. Det första är vingården Sånana, en pytteliten vinodling strax sydväst om Skillinge.

Där tar Percy Månsson emot och visar upp sina marker. Man får betala en peng per person, men det är väl värda pengar för han är en berättare.

Vi var där i somras och under en och halv timme underhöll han oss med historier från ett liv som bonde. De första 59 åren som en konventionell bonde med djuruppfödning, men de senaste 25 åren har det handlat om vinodling.

Percy är alltså 84 år gammal, och en av de verkliga pionjärerna inom svensk vinodling. Jag tänker inte förstöra hans historier genom att försöka återberätta dem. Åk dit istället, lyssna på honom och testa hans viner.

Men obeservera att gården ligger på en väg mellan den ”stora” kustvägen och den ”lilla” ett par hundra meter längre in. När vi letade efter Sånana i somras åkte vi samma sträckor fyra gånger innan vi hittade rätt.

Nästa tips är Vilhelmsdals gårdsmejeri. Det ligger nästan lika undanskymt, men ta av från väg 9 strax innan korsningen med väg 11. Sväng vid skylten och åk sedan tills du tror att du kört vilse – då är du framme.

Vid sommarens besök fick vi med oss tre ostar hem. En mild och följsam getost av chèvretyp. En fyllig och helt mogen Brie som nästan rann av tallriken när vi skulle äta den. Och så en helt vanlig hårdost som fått det prosaiska namnet Gårdsost.

Det låter lite som hushållsosten lantliga kusin, men inget kunde vara mer fel. Den här gårdsosten påminner om en vällagrad Appenzeller med mer smak.

Det är inte den billigaste ostaffären, men den har väldigt, väldigt god ost.

Det halva tipset handlar om byn Skillinge. Och där bara om en liten, nästan medeltida bykärna.

Testa att gå Kapellstäddet, följ den smala gränden där man bara men svårighet kan köra en bil. Titta på de små gårdhusen, låt fantasin flöda. Lyssna liksom bakåt i tiden. Hör du hur skånskan börjar likna danska, hur sillafiskarna kommer in med båten, hur hantverkarna svär över trilskande verktyg?

Ja, eller åk ett par mil norrut och vandra vid stranden i Haväng…

Nej, nu får jag nog sluta. Annars kanske jag måste döpa om inlägget till ”Tre och ett halvt tips”.

Trevligt höstlov i alla fall.

Gårdsmejeri på Österlen & en smygtitt på Canal du midi

Etiketter

resor

Vill du hitta en gömd pärla på Österlen, då ska lämna riksväg 9 strax efter Vranarp. Ta till höger och följa den lilla grusvägen tills du tror att du kört fullständigt vilse. För just där ute bland kor, getter och rapsfält ligger Vilhelmsdals gårdmejeri. Det är några stockholmare som gav upp storstadslivet för så där en 15 år sedan och istället skapade ett tempel för ostälskare.

Vi besöker mejeriet en av den här sommarens alla regniga dagar. Hustrun – som är en hard core ostfantast – tar täten och tar oss in i butiken. Muttrar något om att nu ska hon spendera lika mycket som jag gör på vin, öl, kött, grönsaker och kokböcker under en livstid.

Kanske försöker hon hindra eventuella protester från min sida – för billigt är det inte. Däremot är den lilla butiken full med fantastiska ostar. Vi känner hur saliven rinner till i munnen och knaprar smakbitar som expediten langar över disken.

När vi kliver ut med vår ostkasse så har vi fått med oss tre ostar. En mild och följsam getost av chèvretyp. En fyllig och helt mogen Brie som nästan rinner av tallriken när vi ska käka den. Smakmässigt fyller den hela munnen och har ett litet bett som drar mot mogna champinjoner.

Och så en helt vanlig hårdost som fått det prosaiska namnet Gårdsost. Det låter lite som hushållsosten lantliga kusin, men inget kunde vara mer fel. Den här gårdsosten påminner om en vällagrad Appenzeller med mer smak.

Ja, du läste rätt. Här pratar vi inte om några schweiziska turistversioner av alpkossornas mjölkprodukter. Här pratar vi mycket smak.

Efter en middag med lamm från en uppfödare utanför Kivik, ugnsrostad potatis och grillade tomater – ja, och så ostarna förstås – så är vi mätta. Hustrun går in och lägger sig på en säng, somnar. Jag vaggar med magen före till soffan där jag parkerar.

Men jag kan inte avhålla mig från att leta upp Anrika Canal du Midi på Urplay och ta en liten smygtitt. Det är skådespelarna Tim West och Pru Scales (mest känd som John Cleese fru i Fawlty Towers) som åker jorden runt på en massa kanaler.

I det här avsnittet slussar de sig fram genom Canal du Midi som förbinder floden Garonne med Medelhavet – och en gång gjorde det möjligt att frakta gods från Atlanten till Medelhavet utan att segla runt Spanien.

Det är varm feel good och det är en massa vackra vyer från Languedoc.

Det botar min Frankrike-abstinens.

I alla fall tillfälligt.

Skärmdump från Urplay.

Vinjournalen – en liten guldgruva när det kommer till vin

Etiketter

resor, vinodling

Skärmklipp från Vinjournalen

Det är egentligen lite löjligt. Här säger jag att jag gillar vin och så säger jag att jag gillar Frankrike. Ändå tester jag sällan vin från nya regioner, utan håller mig till de upptrampade stigarna: Rhône, Provence, Alsace. Kanske en prisvärd Bordeaux någon gång.

Men härom veckan när jag travade runt på Bolaget så stod den bara där: en chardonnay från Jura och liksom krävde att jag skulle ta med den till kassan. Det gjorde jag också.

Ja, det klart jag betalde för den innan jag passerade dörren och blip-letade efter bilen. (En springnota har jag inte tagit sedan jag och en kompis var på KB i Stockholm för sådär en 37 år sedan).

Väl hemma blev jag nyfiken på vinet och regionen; jag googlade runt och hittade en massa bra saker om viner och druvor i Vinjournalen, medlemstidning för Munskänkarna. Jag kollade på matchning mat och vin, druvor och producenter (du vet hur det är: ska man slå upp ett ord i ett lexikon slutar det med 84 uppslagna ord och en trevlig halvtimme), och jag blev helt förälskad i en text om Jura.

Pittoreska vinbyar i utkanten av den bergskedja som bildar gräns mot Schweiz. Kuperade marker med snörräta vinodlingar och trevliga vinproducenter att besöka. Det var nära att jag tänkte ”Chefen och Coronaviruset, ta er i brasan. Jag ska till Jura”.

Så blev det – förstås – inte. Jag puttrar lydigt min bil till jobbet på dagarna och drömmer bara lite om den där vinresan till la France. Men en kul läsning, det hade jag.

Skulle du vara intresserad av att testa olika viner från samma druva, så är Vinjournalen en liten guldgruva. Texterna är skrivna av amatörer, men det kompenserar de med stor kunskap och en äkta kärlek till vinet. Och så har de noll snobbism.

Ett exempel är deras test av Pinot Noir (också en blind fläck för mig). Fyra personer provar 10 viner mellan 99 och 299 kronor. Då ingår både viner från Systemet och de som säljs på webben. Ja, och så ett boxvin från Nya Zeeland.

Så om du är nyfiken på vin och mat, druvor och vingårdar, testa gärna Vinjournalen. Det är bra konsumentjournalistik. Just det där som dagstidningarna borde ägna sig åt.

Chardonnayn från Jura får jag återkomma till, den står fortfarande obruten i köket.

Vinskörd i Arild – ingen promenad i parken

Etiketter

resor, vinodling

Vinskörd, det är väl sådan där trevlig aktivitet när man går runt med en sekatör och knipsar av en druvklase då och då… Under tiden småpratar man om druvor, vin och hur årets skörd blir.

Jag får erkänna att jag har varit ungefär så korkad. Men tre och en halv timmes arbete på Arilds vingård i nordvästra Skåne tog mig ur den villfarelsen en lördag för ett par veckor sedan.

Vi vinarbetare – så där en 60, 70 pers – träffas klockan 13 på gårdsplanen. Jonas Ivarsson, mannen i vinproducentfamiljen, kliver upp på en kärra och sätter igång med att förklara arbetet.

– Sekatörer ligger i den högen och en spann tar ni där, sa han och pekade på ett gäng hinkar.

Han förklarar hur vi ska klippa bort de röt-angripna druvorna på klasarna. Därefter är det bara att traska ut till fältet med solaris-druvor och sätta igång.

Just den här dagen är det ganska bråttom med skörden. Regn och fukt har gett en stor del av druvorna röta. En del har fått botrytis, ädelröta, som man kan göra söta viner av, som i Sauternes. Andra har bara fått vanlig ”bonn-röta” som inte är till glädje för någon. Men eftersom fältet ska ge ett vanligt, torrt vin är det bara bort med alla röt-angripna druvor.

Och det är här som promenad-i-parken-tanken får sin första törn. Det är ett jäkla meck att få bort minst 90 procent av de angripna druvorna. Sedan har någon jävel placerad alla druvklasarna ungefär 30 centimeter över marken. (Vad är det för fel på lagom ståhöjd?). Så det är till att böja-sträcka-ansa-klippa, böja-sträcka-ansa-klippa… I tre och en halv timme.

Nu ska det på en gång sägas att det bor ingen 25-årig maratonlöpare i min kropp. Det handlar om en 61-årig lekamen med smärtande artos-knän och värkande rygg…

Efter två timmar är det dags för baguette och vinbål. Och min kropp jublar. Men sedan skriker den högt när det är dags för nästa böja-sträcka-ansa-klippa-övning. Till slut kommer ett kraftigt regn och räddar mig; vi kan med gott samvete trava tillbaka till gården.

Det här är en ganska speciell form av arbete. Man får nämligen betala för att arbeta. (Min arbetsgivare skulle jubla om han visste). 500 spänn kostar det att vara med om en dag. Men man får massor tillbaka.

Efter lite vila för knän och rygg är det dags för del två av skördefesten som Arild kallar det: vinprovning och en en-timmes rundvandring i vinkällaren.

Jonas Ivarsson förklarar gårdens mikroklimat och hur de under vinifieringen klarar att nästan helt undvika svavel.

– Det handlar om att ha en sluten process där ingen luft kommer in, säger han.

Lika enkelt är det att få vinet klart. Gården tappar om vinet fyra gånger och kan på det sättet minimera kemikalieanvändningen.

Arild är en av Sveriges störst vingårdar med 20 hektar vinrankor. Storleken beror på bristen på granngårdar.

– Vi måste upp i skala eftersom vi måste ha all utrustning själva. I Europa kan man hyra maskiner eller dela dem med grannen, men vi är ensamma här och då måste vi köpa all utrustning själva.

På gården står också en monster-skörde-maskin, stor som ett berg i Danmark. Den är byggd för att kunna gränsla raderna med vinrankor. Man kan säga att mina knän numer har blivit varma anhängare av maskinell skörd…

På Arilds vingård gör de allt. Vitt vin såklart på den i Tyskland utvecklade druvan Solaris. Men också mousserande vin enligt metode traditionell där flaskorna vilar i källaren (se bilden längst ner). Men fatlagring ger ju tomma fat så därför gör man whiskey och druvsprit, så klart gör man rött vin vin på Pinot Noir-druvan och sedan något år gör man egen glögg och nubbe.

Som om inte det vore nog, så driver man en restaurang med plats för 100 gäster och ett bed & breakfast etablissemang med 23 rum.

Kvällen slutar med själva festen. Sillamacka och gårdens egen nubbe. Nötkött från gårdarna runt omkring och så Arilds röda vin såklart.

Många håller igång länge, men vi tar med oss en espresso och ett glas druvsprit till rummet där vi tittar på en deckare och vårdar våra artros-knän.

När jag rastar hunden halv ett på kvällen, så går Jonas Ivarsson runt och fixar till det sista. Släcker ljuset och så.

Lagom till frukost dagen efter kommer han igen, då har han redan jobbat ett tag. Jag kan inte låta bli utan frågar hur han orkar.

Han slår ut med händerna, som om han inte riktigt kan beskriva att detta är inget jobb för honom – det är ett liv.

– Men vaddå? Jag är ju himma.

Är du fortfarande sugen, kan du sajna upp dig för en skördefest på Arilds vingård. Jag lovar, du får mycket för pengarna.

Men vänta dig ingen promenad i parken.

Autoroute du soleil – vinvägen genom Rhonedalen

Etiketter

rött vin, resor, rosévin, vinodling

Ta bilen någon gång och kör motorvägen söderut från Lyon. Följ vägen med det vackraste namnet: Autoroute du soleil, Solens motorväg.

Det är en benämning den nästan inte förtjänar, för det här är pulsådern som förbinder Paris med Marseille. Men strunta i parisarna som glider förbi i 134 kilometer i timmen i en nytvättad Peugeot 3008, precis under den gräns där man får böter för fortkörning. Lägg dig i högerfilen, anpassa farten efter lastbilarna och försök få en glimt av landskapet som flyter förbi.

I början leker vägen tafatt med floden Rhone. Slingrar sig efter den ena flodbanken, hoppar över till andra sidan och doppar nästan vägrenen i floden. På de branta bergssluttningarna klänger vinstockarna och nere vid floden kurar byarna.

Längre söderut sträcker sig motorvägen över Alpernas låga utlöpare och landar i Rhonedeltats flacka landskap med fält färgade av blå lavendel. Men innan du kommit så långt. Ta av mot Cave de Tain i staden Tain-l’Hermitage.

Cave de Tain är en jättelik vinanläggning som täcker ett helt kvarter. Men trots storleken är det ett kooperativ som satsar på kvalitetsviner från Norra Rhone. Här vinifieras druvor från alla områdets cru-lägen, från nordligaste Côte-Rotie till Coronas strax utanför Valence.

Koopertivet har 330 vinbönder som kör sina skördade druvor till vinanläggningen. Dessutom äger Cave de Tain stora egna marker.

Även om allt rött vin görs uteslutande på Syrah-druvan, så varierar jordmånen. Och det är en variationsrikedom som märks. När man kliver in i Cave de Tains butik är det som om man förvandlats till ett fem-årigt barn igen – och kommit in i världens största godisbutik.

Butiken är stor som en större livsmedelsaffär och i rad efter rad trängs godsakerna. Saint-Joseph, Crozes-Hermitage, Saint-Peray. Mest rött, men även vitt och lite rosé. Olika appellationer och så viner som säljs under den enklare etiketten IGP.

Just ett av dessa ’enklare’ viner blir ett aV sommarens mest prisvärda inköp. Domaine des Gardes är fruktigt och lätt att gilla, men ändå med en bra ryggrad.

Naturligtvis köper vi med oss Crozes-Hermitage, det enda av Cave de Tains viner som finns på Systemet. Ett vin som jag drack första gången för länge sedan – och tänkte: ”Det är som en slank och elegant parisiska med tillräckligt självförtroende för att be en buse från Front National dra åt helvete”.

Fortfarande finns kärleken till vinet kvar, i alla fall från min sida. För det är ett vin som både är följsamt och självständigt.

Men ge dig ut på vägen igen och fortsätt Autoroute du soleil söderut. Strax innan Avignon håller du höger och väljer motorvägen mot Montpellier och Barcelona. Då kan du efter en mil eller så ta av mot Tavel och kooperativet Les Vignerons de Tavel & Lirac.

Här är skalan mindre men Tavel producerar kanske de bästa rosévinerna i Frankrike. Frågar du en fransman så säger han att området gör de bästa i världen.

Testa det vanliga vinet Lauzeraies (kooperativets enda vin på Bolaget). Testa också skillnaden mellan hur vinet smakar beroende på jordmånen där druvorna vuxit. Kul aktivitet och så kan du få med dig några flaskor hem till salladen eller den grillade fisken.

Skulle du ännu inte fått nog av vinprovning så kan du köra småvägar öster ut till Chateaneuf-du-Pape. På en kulle ligger den lilla vinbyn. Välvårdad och ansiktslyft som en fransk Nancy Pelosi – eller välbärgad adelsdam som bara knappt accepterar den nya tiden, om du hellre gillar den jämförelsen.

Här det fullt med vinbutiker, fullt med restauranger och fullt med folk. Dessutom fullt med svenskar som sniffar och gurglar.

I den vackra byn Chateauneuf-du-Pape finns massor av bra – och dyrt – vin. Men för mig känns det för renskrubbat och välordnat. Jag saknar vitlökslukten från vinbönderna när de återvänder till arbetet efter lunch. Jag saknar deras skitiga arbetskläder, och deras närhet till vinet och vinmakandet.

Ett sista tillägg. Vill man komma riktigt nära vinfälten och byarna så ska man naturligtvis välja de små vägarna genom Rhone-dalen.

Jag har aldrig åkt dem. Kanske för att jag är så löjligt förälskad i motorvägen med det vackraste namnet Autoroute du soleil.

Allt man behöver – ett litet ”skjul” i Provence

Etiketter

rött vin, resor, vinodling

Skulle du få för dig att hyra ett semesterhus i Provence så kan vi rekommendera ett litet ”skjul” fyra mil öster om Marseille. Där bodde vi två veckor i början av sommaren.

Man kör två kilometer upp från Medelhavet strax öster La Ciotat. Följer en väg som slingrar sig efter en uttorkad bäck. Vid nummer 230, Chemin de Civade Verde (som med fransk oordning gränsar till nummer 166) ligger Gites & Chambres d’hôtes L’Oustalet med två små hus till uthyrning. Ett av dem kallar värdparet för the Shed, alltså skjulet, och det blir vårt provencalska kryp in.

Det är ett kompakt sandstenshus med det man behöver för en semester: bad och kök, sovrum och terrass. En vänlig hyresvärd och en blommande trädgård med skuggande pinjeträd. Och så en svalkande pool – något som är välkommet i en värmebölja där termometern klättrar över 35 grader.

När man ligger där och flyter runt i poolen kommer lukter av pinje, rosmarin och frukt. Mest luktar det nektariner. Kanske är det någon granne som har en liten nektarinodling – eller också kommer lukten från någon av alla blommorna runt omkring. Jag travar runt med näsan före – som en galen vetenskapsman – och luktar på blommorna. Men jag blir inte klar över vad som ger den lukten.

La Ciotat är en levande stad med alldeles vanliga människor som skyndar till jobbet och bär hem en baguette från bagaren. Fjärran från de sönderexploaterade semesterorter där kypare är de enda bofasta som syns. Ändå finns här stränder, caféer och fullt med restauranger som ligger runt den gamla hamnen.

Det är också staden som såg den rörliga filmen födas. Bröderna Lumière hade sommarnöje här och filmade trädgårdsmästaren när han vattnade växterna för 125 år sedan. Tågstationen är den samma som såg tåget komma in i en av filmerna. Och fortfarande kan man besöka Eden Theatre, den lokal där filmbröderna hade den första riktigt publika visningen av sina filmer.

Om man är intresserad av vin (och det är man!) så ligger Bandol bara ett stenkast bort. Det är en kvalitetsappellation med kraftiga rödviner där druvan Mourvèdre får spela huvudrollen. Skyltar med cave och degustation (vinkällare och vinprovning) kantar de smala vägarna mellan kullar och låga berg.

För att få veta var man ska handla så kan man kolla vart lokalbefolkningen åker för att köpa vin. Och påfallande många kunder rattar sin Renault mot kooperativet La Cadièrenne.

Vi gör på likadant och styr vår Megane i samma rikting. Det är inget dumt val för inne på kooperativet samsas helt olika typer av vinköpare. Det är bullriga provencaler som kommer med en dunk för att köpa vin i ”lösvikt”. De tar bensinpumpen och fyller kärlen med rött, kraftigt lantvin. ”2,20 euro för en liter, minst 4 liter” står det på skyltarna.

Andra kunder travar runt bland vinflaskor och informationsskyltar. Framme vid disken står några som sniffar och gurglar.

Vi fyller bakluckan med några lådor vin, både de lite billigare sorterna röd- och rosévin och de mer kvalitetsinriktade rödvinerna gjorda nästan bara med Mourvèdre.

En kväll tar vi bilen till Saint-Cyr-sur-Mer. Men vi stannar inte i den nybyggda turistdelen utan fortsätter lite upp från stranden till den ursprungliga staden. Vid det gamla torget ligger restaurangerna i en halvcirkel under de skyddande platanerna.

Skymningen börjar sänka sig. Cikadorna gnider sina bakben och kvällen är alldeles sammetsljummen.

Den vänlige servitören som pratar spansk-franska med oss (för spanska kan han men inte engelska, synd bara att vi inte pratar spanska) kommer med en saftig och mör entrecote. I glasen finns en skvätt lokalt Bandol-vin.

– Det här ska jag komma ihåg från semestern, säger hustrun.

Det är lätt att hålla med henne.

Kan man bo billigt och bra i Frankrike?

Etiketter

Alsace, resor

Hur gör man för att bo bra i Frankrike utan att det kostar massor? En del verkar förtvivla efter en snabbkik på webben med en massa asdyra hus i Antibes och Menton.

Det har hänt att jag fått mejl med önskan om goda råd. Då känner man sig lite förvirrad och tänker ‘men jag är väl ingen expert heller’.

Sedan slår det mig att vi har hyrt semesterboende under de tre senaste åren för mellan 300 och 350 euro per vecka. Först var vi i Alsace, förra året i Charente (vid Atlantkusten norr om Bordeaux) och i år bodde vi i vårt lilla ”skjul” två kilometer från Medelhavet i Provence.

I Alsace och i Provence hade vi tillgång till pool – och i Charente var det 500 meter till Atlanten.

Så okej då, här kommer mina råd:

Välj bort den värsta högsäsongen från mitten av juli till slutet av augusti. Det är inte så svårt eftersom svenska semestrar startar tidigare än de franska – och veckan direkt efter midsommar är mycket billigare än en av augustiveckorna.

Använd de franska sajterna France-voyage och Gites-de-france. Mitt intryck är att de är billigare än till exempel svenska Sembo, utbudet är också mycket större. Bägge sajterna går dessutom att köra på engelska, om man som jag inte är så där vansinnigt bra på franska.

Leta lite vid sidan av de värsta turistmagneterna. I Provence några mil öster om Marseille är det mycket billigare än på ”riktiga” Cote d’Azur. Det är samma Medelhav, liknande städer och byar, men inte lika mycket folk och inte lika glassigt.

Byt boende, det är ännu billigare. Vi har bytt hus åtta gånger – tre gånger i Frankrike – och det har funkat jättebra vid alla tillfällen. Använd de etablerade organisationerna Intervac och Homelink. Det enda du behöver betala är en avgift till organisationerna på en knapp tusenlapp.

Trevlig Frankrike-resa, i år eller nästa!

Les Lauzeraies – smultron, bär & söderns charm

Etiketter

resor, rosévin, vinodling

I sommar åker vi till Provence för ett par veckor. Strax utanför den lilla staden La Ciotat har vi hyrt ett pyttelitet hus precis där pinjeskogen börjar. Längre upp börjar bergen, en bit nedanför ligger Medelhavet.

På vägen hem tänker vi ta en dag för att kolla in vinproducenter. I Tain-l’Hermitage sticker vi in huvudet på kooperativet och så kanske vi tittar på den lilla staden. Ungefär samma väntar i Chateauneuf-du-Pape, men där är frågan om vi har råd att köpa vinflaskorna; de är dyra i Sverige och de verkar inte vara mycket billigare i Frankrike.

Men vinsmuttandet börjar längre söderut i Tavel, som är både en by och ett vinområde. En dryg mil nordväst om Avignon ligger den här appellationen som (nästan) bara producerar rosévin.

En del säger att det är på Tavels solblekta marker som de bästa rosévinerna kommer till. Om det stämmer vet jag inte, men jag vet att det är bra rosé som kommer ur områdets flaskor.

Les Lauzeraies 2018 från just Tavel (119 kronor på Bolaget, rosé, ekologiskt) är inget undantag. Det är ett lätt vin som gjort för sommar och sol och semester. Men ändå så pass smakrikt att det ger det ett bra avtryck i munnen. Smaken är varken insmickrande godislik eller så där ”dov” som en del rosévin från Provence kan vara.

Första intrycket av lukten är frukt och bär, framför allt smultron. Kanske lite av citrus och örter. I munnen lever smultronkänslan kvar – och just det ger vinet så tydliga sommarvibbar. Men där finns också en liten, liten uppstramande känsla på slutet, just en sådan som gör att ett vin passar bra till mat.

Vi drack en flaska till grillad tonfisk och potatissallad. Men någon elak jävel droppade vatten från skyn så vi fick vackert steka fisken på spisen – istället för att vända den på utegrillen.

Men vi njöt, både av tonfisken och av vinet. Och ja, vi drömde oss bort till sommar och sol och Provence.

(Vill du läsa mer om roséviner från Tavel så skriver Lars Torstensson ibland om dem i sin blogg Vinifierat. Nu jobbar han som flying winemaker, men det var Lars Torstensson som stod bakom Rabiega, Vin- & sprits vingård i Provence. Man kan säga att han vet vad han talar om…)

Semester i Alsace – vin, byar & korsvirkeshus

Etiketter

Alsace, alsacevin, resor

God mat, trevliga viner och fantastiska byar med korsvirkeshus. Alsace har fantastiskt mycket att erbjuda semesterfirare.

Dessutom är det relativt litet. Själva vinområdet är mindre än 20 mil långt från Tann i söder till Marlenheim i norr. Och genom området går vinvägen, Route de Vin, på lantliga småvägar. Det är en resa genom vinfält, ibland nästan medeltida byar och skyltar med ”Cave” (vinkällare) och ”Degustation” (avsmakning).

Åker man dit hinner man se mycket av området på en vecka – vill man cykla går det utmärkt att ta sig fram på småvägarna mellan byarna.

Är du sugen på en Alsaceresa, så kommer här några tips.

Byar
Det finns hur många byar som helst som är värda ett besök.  Där finns bondbyar, som Nothalten med traktorer, sömnigt stängda fönsterluckor och en eftermiddagsstängd familjerestaurang.

Där finns också den nästan medeltida byn Eguisheim. Det är en värld som hämtad från Hans och Greta. Korsvirkeshus, blommor, rader av vinkällare – så pittoreskt att man nästan börjar undra om det är en kuliss, som byggts upp för turisterna.

Men listan på byar kan göras hur lång som helst Ribeauvillé, Kaysersberg, Turckheim… Överallt trängs korsvirkeshus, blommorna och vinkällarna. Bäst är att leta upp sina egna favoriter – och stanna lite längre där man trivs.

Vinproducenter
Det finns massor av vinproducenter i Alsace – och det är tätt med skyltar om ”Cave” eller ”Degustation”. Då är det bara att stanna bilen och kliva in. Ofta får man en trevlig stund med vinbonden eller hans fru. Den här gårdsförsäljningen betyder mycket för bönderna – den står ofta för en tredjedel av inkomsten – så man behöver inte känna att man tränger sig på när man ringer på dörrklockan…

Det vanliga sättet att testa viner är att börja med de enklare, som Sylvaner eller blandvinet Edelzwicker, för att fortsätta med Riesling och andra sorter. Man måste inte köpa något vin, men det funkar ungefär som en ostaffär i Sverige. Har man smakat fyra ostar, så förväntas man nog köpa åtminstone en liten bit.

De allra flesta vinerna i Alsace har hyfsad kvalitet. Det är ingen risk att man ramlar över riktiga skitviner, ändå är prisnivån anständig. Ofta börjar priserna på ca 6 – 7 euro för standardvinerna.

I området finns 100-tals vinbönder, vi har bara besökt en liten del av dem. Men Gérard Waegell i Nothalten har bra standardvin till lågt pris. I Dambach-la-ville finns Florian Beck-Hartweg, som gör bra ekologiska viner till bra pris. André Rieffel i Mittelbergheim gör vin som vi blev förälskade i härom året. Vill man ha ett större utbud kan man åka till de stora producenterna eller till kooperativen, till exempel i Turckheim.

Är du nyfiken på Alsace vinproducenter, så finns sajten Warfvinge.net. Den drivs av entusiasten Per Warvinge och är en guldgruva för den som ska åka till Alsace.

Funderar du på att besöka fler vinområden? Då är boken ”Vinlandet Frankrike – trend och tradition” (ca 330 kronor i nätbokhandeln) en bra investering. Här finns beskrivningar av alla vinregioner – med både bakgrund, vingårdstips och lite om mat och historia.

Boende
Hotell
Det finns massor av bra bokningssajter för hotell. Men på de sajterna finns inte alltid de franska lågpriskedjorna med. Det är synd för de är praktiska, användbara, och man får väldigt mycket pengar över till annat – god mat och gott vin, till exempel.

Två av lågpriskedjorna är Première Classe och Ibis:

http://www.premiereclasse.com/en

https://ibis.accorhotels.com/europe/index.en.shtml

Byta hus eller lägenhet
Ett sätt att fixa semesterboende är att byta hus eller lägenhet med människor i andra länder. Vi har gjort det nio gånger – fyra gånger i Frankrike – och aldrig blivit missnöjda.

I Alsace bytte vi hus med en familj i en liten by utanför Strasbourg. Där lärde vi känna en av grannarna och blev inbjudna till en grillkväll i trädgården. Riktigt lika öppet har det inte varit alla gånger, men vissa år har vi småpratat med grannarna över staketet och andra år har vi varit på gemensam cykelutflykt.

Ett tips är att byta med familjer som liknar din egen. Har du barn – byt med en barnfamilj så finns det oftast leksaker att upptäcka.

Direkt korkat är det däremot att som barnfamilj byta med ett antikvitetssamlande par i övre medelåldern. Då får man liksom ägna semestern åt att hålla små barnahänder ifrån alla antika prylar.

Bytet sker genom etablerade organisationer; då finns också en viss koll på vilka det är som byter. Vi har aldrig råkat ut för någon som förstör saker eller inte håller sig till det överenskomna.

Organisationerna har en avgift på lite under en tusenlapp. Då får man tillgång till tusentals familjer i världen, sedan är det bara att försöka få till ett byte.

http://www.intervac-homeexchange.com

http://www.m.sweden.homelink.org

Hyra hus eller lägenhet
Ett säkrare – men dyrare – sätt är naturligtvis att hyra ett hus eller en lägenhet. France-voyage och Gites de France förmedlar hus, som inte ligger i stora semesterkomplex med en miljon andra turistlägenheter. Här handlar det om enstaka hus, lite som att bo på lantgård. Vårt intryck är att priserna dessutom är ganska låga – det verkar i alla fall vara klart lägre än om man hyr en lägenhet genom det svenska företaget Sembo. Dessutom är det helt andra prisnivåer än i de lyxiga platserna vid Medelhavet.

http://www.france-voyage.com/vacation-rentals/

www.gites-de-france.com

http://www.sembo.se/

Större delen av den här texten har varit med på bloggen tidigare. Men jag kör den i år också – och hoppas att fler blir nyfikna på provinsen i Frankrikes nordöstra hörn.

 

Marne-Rhen – med kanalbåt genom Alsace

Etiketter

Alsace, alsacevin, resor, vitt vin

Har du en stund över, så har jag ett anspråkslöst förslag. Sätt dig vid en dator – eller tv om du har en nyare modell – knappa in dig på urplay.se och leta upp serien Kanaler, båtar och kärlek.

Sök upp avsnittet om Marne-Rhen-kanalen. Lägg upp fötterna och luta dig tillbaka – och njut av ett mycket brittiskt program.

Det är de gamla skådespelarna Prunella Scales (mest känd som Basils fru i Fawlty Towers) och hennes man (på riktigt) Timothy West. De åker båt på kanaler i hela världen – och just i det här avsnittet åker de från Lorraine till Strasbourg i nordöstra Alsace.

Ibland är de lite knarriga, och jag skulle kanske inte rekommendera programmet till 20-åringen i familjen. Men själv njuter jag av deras lilla båtäventyr – när de kör genom en båttunnel, när de besöker borgen Haut-Barr och tömmer ett helt horn med Alsacevin för att härma hur biskoparna drack för 700 – 800 år sedan.

Efteråt fick de dricka kaffe för att piggna till och bli lämpliga som båtförare.

Eller när de gör en avstickare till byn Riquewihr och provar vin hos producenten Hugel. Dessutom blir de guidade genom byn av farfar Hugel och konstaterar att byn ser ut som om de klivit in i sagan om Hans och Greta. Men det är inga kulisser, bara en samling väl bevarade korsvirkeshus som har genomlevt både 30-åriga kriget och två världskrig.

De letar också upp krogen där Adolf Hitler åt en julmiddag något av de första åren på 1940-talet. Timothy West undrar hur det var att leva i en provins där man rätt som det är byter språk i skolan – bara för att området har bytt land. Bara så där byta mellan tyska och franska.

Men sanningen är att det är ännu krångligare. När vi var i Dambach-la-ville för några år sedan så pratade vi om de många språken med farmor i vinfamiljen Beck-Hartweg. Hon berättade att som barn pratade hon tre språk: tyska, franska och alsaçasisk dialekt, en tyska som ligger ganska nära schweizer-tyska. Allt för att både kunna prata med föräldrar, lärare och de andra barnen på gatan.

Prunella Scales och Timothy West avslutar resan i Strasbourg med att åka sopbåt. Turen går på floden Ill genom de gamla garvarkvarteren i Petite France. Det är korsvikeshus, det är små pittoreska torg och det är alldeles väldigt mycket Alsace.

Tycker du att det just nu är lite olägligt att sätta sig i bilen och köra ner till Alsace – så sätt dig vid tv:n istället och njut av Kanaler, båtar och kärlek.