Äppelsorbet med calvados & mynta

Etiketter

Alsace, ost & efterrätt, resor

På Restaurant Waegell i Nothalten, Alsace samlas byborna för att äta middag en söndagskväll i början av sommaren. Vid ett långbord sitter ett släktkalas med småbarn som ivrigt rusar runt i lokalen. Ett par ungdomar kommer och käkar upp veckans förtjänst på sommarjobbet. Och så sitter där två svenska turister – med anknytning till den blogg du just nu läser – som tänker att den här typiskt alsassiska krogen måste testas.

Ute på terrassen glöder elden från gamla vinstockar, där grillas köttet som matgästerna beställer. Inne i matsalen dominerar den tunga inredning i massivt trä som Alsace har kvar efter sin långa tyska historia.

Men det ovanligaste med restauranten är åldern, alltså på dem som driver den. Det är herr och fru Waegell. Hon 75, han något äldre och böjdare.

När gästerna ropar sina beställningar till kvinnan, så vaggar hon fram på ledbrutna ben och muttrar efter varje gång ”Ja, ja, ich komme” (Ja, ja, jag kommer) – även om hon pratar franska med gästerna.

Så småningom kommer maten på bordet. Välsmakande anka med gräddsås och pommes frites. Och när efterrätten anländer är jag helt såld på det här stället: äppelsorbet med calvados och mynta.

Klart man lagar den rätten när man kommer hem.

Det här behövs till 4 personer:
2 dl äppelmust
1 dl socker
2 klyftor citron
3 ganska små gröna äpplen, Granny Smith
6 – 8 cl calvados
en liten bunt myntablad

Gör så här:
Koka upp äppelmust och socker så att sockret löser sig. Skölj äpplena, skär i klyftor och kärna ur dem. Riv äppelklyftorna och pressa över citron. Blanda äpplen och sockerlag. Ställ in i frysen i 4 – 5 timmar. Rör varje halvtimme, så inte allt fryser till en enda klump.

Vid serveringen: Lägg upp en stor kula sorbet till varje person. Strö över lite strimlad mynta och garnera med några myntablad. Häll på lite calvados.

Okej, det är bara att erkänna. När det gäller den här desserten så lyckades jag med smaken – det blev gott – men utseendet blev inte särskilt lyckat. Utan glasögon kunde man ta maten för en risotto med gröna inslag.

Slutsats: bryr du dig om smaken kan du göra just så här. Vill du äta med ögonen ska du nog tänka om – kanske ha mer sockerlag, använda lite gelatin, koka sönder en del av äpplena till mos…

Jag får nog återkomma med ett recept som även ser bra ut. Då lovar jag att skicka med ett foto också.

Vilken buss ska jag välja?

Etiketter

Alsace, resor

Har inte storkarna i Alsace blivit lite för urbana? I Riquewihr spatserade den här storken omkring på parkeringsplatsen – mycket värdigt – och undersökte bussarna.

”Pajot-tours… Det ser ut som om bussen flirtar med de ögonlocken i organge. Men annars är det en trist färg.”

”Rödorange, här snackar vi en färg som syns och tuffa små ögon har den också, men kanske lite många. Tre i rad…”

”Verkar vara bra inredning, gott om plats för benen. Och Gümpel Reisen, det låter som något för fåglar…”

”Men vänta, vad är det där? EU-stjärnor på bussen och en mörkt mellanblå färg, kan det vara något med Macron?”.

Champignon grillé – vitlöksmarinerade champinjoner

Etiketter

Alsace, buffé, fransk mat, resor, smårätt, tillbehör, vegetariskt

Tidig eftermiddag på en stormarknad i Alsace. Vi drar runt kundvagnen och samlar på oss mat för en picknicklunch ute bland vinfälten. Efter en stund kommer vi till delin med inlagda grönsaker.

”Hmm, lite vitlöksmarinerade oliver ska vi ha, och så lite av de där små svarta oliverna och soltorkade tomater, såklart. Men vänta, vad är det där – marinerade champinjoner?”

Vi lägger upp allt i små askar och får till slut grönsakerna vägda på rätt ställe – som råkar vara i fiskdisken. (Något oklart hur den där butiken planerar…)

Glada betalar vi ost och salami, ett par bitar paj, bröd och inlagda grönsaker. Tar med dem till vårt picknick-ställe, dukar upp och sätter tänderna i alla godsakerna.

Just i det läget inser jag att min matlagning haft en stor vit fläck – jag har aldrig gjort marinerade champinjoner.

Det har jag gjort nu, receptet finns här nedanför.

Det här behövs till ca 8 personer som tillbehör:
800 gram skogschampinjoner
lite olja
salt & svartpeppar

Marinad
drygt 1,5 dl olivolja
2 – 3 msk vit, mild balsamvinäger
1 stor bunt bladpersilja
1 näve färsk timjan eller oregano
2 vitlöksklyftor

Gör så här:
Sätt ugnen på 200 grader. Skölj eller torka av svampen. Lägg den i en oljad långpanna och kör den 1 timme i ugnen. Vänd efter halva tiden. Salta & peppra.

Hacka persilja, timjan och oregano fint. Skala och hacka vitlöken superfint, det ska nästan bli som ett mos. Blanda hacket med olja och vinäger. Häll över de varma champinjonerna. Låt svampen stå och dra till sig de goda smakerna i ett par timmar.

Ät & njut. Kanske på en picknick eller på ett buffébord. Och du, var glad att du slipper väga svampen på fiskavdelningen! (Om du inte handlar på Leclerc i Sélestat, förstås.)

Rieffel – eller blixtförälskad i ett vin

Etiketter

Alsace, alsacevin, resor, vinodling, vitt vin

Alsace-entusiasten Per Warfvinge har skrivit Vinguide Alsace, guideböckernas guidebok för dem som gillar Alsacevin. Köp den (warfvinge.net) om du är på väg till Alsace eller om du gillar vinerna så där i största allmänhet.

Jag har med mig ett vältummat exemplar när vi kör runt på Route du vin. Läser om både vinproducenter, viner och byar.

Ibland blir han nästa väl poetisk. Så här skriver han: ”Under varje resa till Alsace hamnar man av en slump hos en vinproducent vars viner innebär ’kärlek vid första ögonkastet’”.

Jag tvivlar men låter mig ändå styras mot en av de vinmakare han pekar ut: Rieffel i Mittelbergheim. När vi får tag på André Rieffel börjar han med att hälla upp en skvätt av det vanliga Pinot Blanc-vinet från 2016. Vi sniffar och smakar. Friskt, fruktigt, välsmakande.

Men när Pinot Blanc Gebreit 2015 kommer i glaset faller jag pladask. Fylligt, komplext och med en förförande lukt som drar mot mineralitet – i alla fall om jag minns min näsa rätt. Jag inser att det kan vara som Per Warfvinge skriver: man kan bli blixtförälskad i ett vin. Det är bara så vansinnigt gott.

Det här vinet innehåller en stor del druvor från gamla Auxerrois-stockar. (Det är vanligt och tillåtet i Alsace att blanda Pinot Blanc och Auxerrois, men kalla vinet för Pinot Blanc.) Det helt torra vinet har mognat på ekfat för att ge ytterligare karaktär.

Vi testar också Pinot Gris Hagel 2015. Fylligt, trevligt och fatlagrat – men inte helt torrt. Vinmakaren berättar att det var för bra väder den sommaren. Druvorna mognade och sockerhalten steg så mycket att det var svårt att skapa ett vin helt utan restsötma, något hans Pinot Gris annars brukar vara.

Vinfirman gör inte de billigaste vinerna. Det vanliga Pinot Blanc-vinet kostar 7 euro. Pinot Blanc Gebreit och Pinot Gris Hagel får man för 10,50 euro.

Men det här är väldigt prisvärda viner, eller som man pratar om i Frankrike: det är bra förhållande mellan kvalitet och pris.

André Rieffel berättar att 50 procent av vinerna går på export: till Japan, Belgien, USA – och Norge! Men firman har ingen svensk importör – synd för oss i Sverige, men bra för att det ger ytterligare en anledning att åka till Alsace.

Skulle du vara på väg söderut från Strasbourg, tvekan inte att köra av motorvägen och svänga in bland byarna. Kör sedan upp för Rue Principale i Mittelbergheim och stanna vid nummer 11. Ring på ordentligt – det tog oss två besök innan vi fick kontakt och André Rieffel kom ner i provningsrummet.

Kanske blir du lika förälskad som jag.

Bondsallad mellan vinstockarna i Alsace

Etiketter

Alsace, förrätt, fransk mat, huvudrätt, resor, sallad, smårätt

Nothalten, det låter som något från en gammal tysk film om Andra världskriget… Men i verkligheten är det en sömning vinodlarby i Alsace. Traktorer, korsvirkeshus och en och annan tupp som gal – och typ 18 vinodlare som marknadsför sig efter huvudgatan.

Där hyr vi en lägenhet ett par veckor i början av sommaren. Adressen är Route du vin – och vinstockarna med Gewurztraminer är inte mer än tio meter bort.

Hyresvärden har lite egna vinodlingar, men säljer sina druvor till kooperativet så vi kan inte testa hans eget vin.

– Men vill ni smaka vin härifrån så samarbetar jag med en vän, säger värden och hämtar upp ett par flaskor Sylvaner och Riesling från källaren.

När vinet står i kylen gör vi en bondsallad på korvarna vi köpte på Leclerc i Sélestat.

Det här behövs till 2 personer:
2 små nävar gröna bönor, haricot verts (ca 100 – 150 g)
2 små nävar sallad (ca 75 g), inte alltför besk
ca 150 g tomater, t ex körsbärstomater
1 mild lök, knipplök
150 g korv, cervelas & strasbourg-korv eller prinskorv & wienerkorv
100 g lagrad ost, Herrgård, Gruyère eller Comté

Dressing
2 delar olivolja
1 del vinäger eller pressad citron
lite fransk senap
lite salt & peppar

Gör så här:
Snoppa och koka de gröna bönorna, haricot verts. Stek korvarna.

Skala löken, skiva den och tomaterna. Skär osten i stavar och korven i långsmala bitar. Lägg upp på ett fat. Blanda ihop dressingen och häll den över. Klart.

Den här salladen är lagad i ett semesterkök som visserligen är extremt välutrustat med både salladsslunga och separata glas för snaps, whisky, likör och konjak. Men måttsats och våg saknas, så måtten är ganska ungefärliga.

Vill du ha recept på en ”riktigt” sallad från Alsace klickar du här. Där ingår både måttangivelser och ägg, precis som det ska vara.

Semester i Alsace – korsvirkeshus & vinprovning

Etiketter

Alsace, alsacevin, resor, vinodling

God mat, trevliga viner och fantastiska byar med korsvirkeshus. Alsace har fantastiskt mycket att erbjuda semesterfirare.

Dessutom är det relativt litet. Själva vinområdet är mindre än 20 mil långt från Tann i söder till Marlenheim i norr. Och genom området går vinvägen, Route de Vin, på lantliga småvägar. Det är en resa genom vinfält, ibland nästan medeltida byar och skyltar med ”Cave” (vinkällare) och ”Degustation” (avsmakning).

Åker man dit hinner man se mycket av området på en vecka – vill man cykla går det utmärkt att ta sig fram på småvägarna mellan byarna.

Är du sugen på, så kommer här några tips.

Byar
Det finns hur många byar som helst som är värda ett besök.  Där finns bondbyar, som Nothalten med traktorer, sömnigt stängda fönsterluckor och en eftermiddagsstängd familjerestaurang.

Där finns också den nästan medeltida byn Eguisheim. Det är en värld som hämtad från Hans och Greta. Korsvirkeshus, blommor, rader av vinkällare – så pittoreskt att man nästan börjar undra om det är en kuliss, som byggts upp för turisterna.

Men listan på byar kan göras hur lång som helst Ribeauvillé, Kaysersberg, Hunawihr… Överallt trängs korsvirkeshus, blommorna och vinkällarna. Bäst är att leta upp sina egna favoriter – och stanna lite längre där man trivs.

Vinproducenter
Det finns massor av vinproducenter i Alsace – och det är tätt med skyltar om ”Cave” eller ”Degustation”. Då är det bara att stanna bilen och kliva in. Ofta får man en trevlig stund med vinbonden eller hans fru. Den här gårdsförsäljningen betyder mycket för bönderna – den står ofta för en tredjedel av inkomsten – så man behöver inte känna att man tränger sig på när man ringer på dörrklockan…

Det vanliga sättet att testa viner är att börja med de enklare, som Sylvaner eller blandvinet Edelzwicker, för att fortsätta med Riesling och andra sorter. Man måste inte köpa något vin, men det funkar ungefär som en ostaffär i Sverige. Har man smakat fyra ostar, så förväntas man nog köpa åtminstone en liten bit.

De allra flesta vinerna i Alsace har bra kvalitet. Det är ingen risk att man ramlar över riktiga skitviner, ändå är prisnivån hyfsad. Ofta börjar priserna på ca 6 euro för standardvinerna.

I området finns 100-tals vinbönder, vi har bara besökt en liten del av dem. Men Gérard Waegell i Nothalten har bra standardvin till lågt pris. I Dambach-la-ville finns Florian Beck-Hartweg, som gör bra ekologiska viner till bra pris.

Är du nyfiken på Alsace vinproducenter, så finns sajten Warfvinge.net. Den drivs av entusiasten Per Warvinge och är en guldgruva för den som ska åka till Alsace.

Funderar du på att besöka fler vinområden? Då är boken ”Vinlandet Frankrike – trend och tradition” (ca 330 kronor i nätbokhandeln) en bra investering. Här finns beskrivningar av alla vinregioner – med både bakgrund, vingårdstips och lite om mat och historia.

Boende
Hotell
Det finns massor av bra bokningssajter för hotell. Men på de sajterna finns inte alltid de franska lågpriskedjorna med. Det är synd för de är praktiska, användbara, och man får väldigt mycket pengar över till annat – god mat och gott vin, till exempel.

Två av lågpriskedjorna är Première Classe och Ibis:

http://www.premiereclasse.com/en

http://ibisbudgethotel.ibis.com/gb/home/index.shtml

Byta hus eller lägenhet
Ett sätt att fixa semesterboende är att byta hus eller lägenhet med människor i andra länder. Vi har gjort det nio gånger – fyra gånger i Frankrike – och aldrig blivit missnöjda.

Bytet sker genom etablerade organisationer; då finns också en viss koll på vilka det är som byter. Vi har aldrig råkat ut för någon som förstör saker eller inte håller sig till det överenskomna.

Organisationerna har en avgift på lite under en tusenlapp. Då får man tillgång till tusentals familjer i världen, sedan är det bara att försöka få till ett byte.

http://www.intervac-homeexchange.com

http://www.m.sweden.homelink.org

Hyra hus eller lägenhet
Ett säkrare – men dyrare – sätt är naturligtvis att hyra ett hus eller en lägenhet. France-voyage och Gites de France förmedlar hus, som inte ligger i stora semesterkomplex med en miljon andra turistlägenheter. Här handlar det om enstaka hus, lite som att bo på lantgård. Vårt intryck är att priserna dessutom är ganska låga – det verkar i alla fall vara klart lägre än om man hyr en lägenhet genom det svenska företaget Sembo.

Men se upp lite med ”bekräftelser”. Förra året bokade vi ett ställe vid Medelhavskusten – vi klickade i alla fall på knappen ”book online” – fick ett svar med en massa information och trodde att allt var frid och fröjd. Men när vi sedan inte hörde något mer på ett par veckor, så började vi bli lite misstänksamma.

Först då tog vi kontakt med uthyraren, som nu hade hyrt ut till andra för vi hade bara gjort en ”intresseanmälan”.

Så nu har vi lärt oss att man måste få kontakt med uthyraren för att vara säker.

http://www.france-voyage.com/vacation-rentals/

www.gites-de-france.com

http://www.sembo.se/

Bild från vinproducenten Bech-Hartweg

Kycklinggryta med surkål från Alsace

Etiketter

fransk mat, gryta, huvudrätt, kyckling & fågel, resor

Vad ska man äta när det fortfarande kan vara bitande kallt ute, men ljuset på kvällarna börjar dröja sig kvar i vårskymningen? Mitt svar: Choucroute, alltså surkålsgryta från Alsace.

Här har den blivit ännu lite lättare eftersom kyckling har ersatt korv och fläskkött. Men det blir ändå till en ”riktig” choucroute där syran från vin och surkål gifter sig med röksmaken från bacon och mustigheten från köttet. Gott – om du frågar mig.

Det här behövs till 4 – 5 personer:
1,2 kg kycklingben
280 g bacon i tärningar
olja eller smör
2 gula lökar, skalade och skivade
2 mindre äpplen, urkärnade och skivade
salt & svartpeppar
700 g surkål
5 dl vitt torrt vin med hög syra, t ex Riesling
2,5 dl kycklingbuljong, vatten + tärning eller fond
2 lagerblad
1 bunt färsk timjan, bundet med bomullssnöre till en bukett

Kokt potatis & fransk senap

Gör så här:
Fräs bacon i en tjockbottnad gryta. Ta upp bacon och låt fettet rinna av. Fräs löken i baconfettet (kanske lite olja eller smör). Lägg i skivat äpple och låt det steka med, salta & peppra. Skölj surkålen och lägg ner den i grytan. I med vin, kycklingbuljong, lagerblad och timjan. Låt grytan koka medan du fixar resten.

Bryn kycklingbenen i olja (inte olivolja) eller smör. Salta & peppra. Lägg ner kyckling och bacon och koka ytterligare 30 minuter.

Klart – i alla fall om du kokat potatisen och satt fram den franska senapen.

Choucroute garnie är den traditionella surkålsgrytan från Alsace. Den lagas med kött och rökt korv – och det är nästan omöjligt att misslyckas med den.

Utom en gång när vi en varm sommardag i Strasbourg skulle käka middag. Vi satte oss på en uteservering mellan Place Gutenberg och Katedralen och beställde. Och in på bordet kom iskall Riesling och en ångande tallrik surkål med tillbehör. Det vattnades i munnen och jag tog den första tuggan – som nästan inte smakade någonting.

Hur en restaurang så fullständigt kan misslyckas med något så enkelt är en gåta. Men svaret stavas väl ”turistfälla”.

Sensmoral: ska du äta mat i Strasbourg, akta dig då för gatan Rue Mercière som går mellan Katedralen och Place Gutenberg.

Nu är vinskörden bärgad

Etiketter

Alsace, alsacevin, resor, vinodling

Nu är vinskörden bärgad och ligger på plats i källarskrubben. Rött vin och rosé från Bandol, vitt vin från Alsace. Men jag var tvungen att ta vägen förbi Ikea och köpa nya vinställ för att allt skulle få plats. Och seriöst, vi har en liten kombi – borde man inte skaffa en större bil så man får plats med mer vin i bakluckan.

För du vet ju hur det är när man handlar. Man provar lite och så provar man lite till och så kommer man hem med mer än vad man tänkt sig.

Fast när det gäller vin, så konkar man ut det till bilen. Lyfter ur några väskor och undrar hur tusan man ska få plats med allt vin. Det verkade ju så lite inne på vingården, bara två flaskor Sylvaner och fyra standard-Riesling och så en liten låda av den bättre Rieslingen och lite Pinot Gris och några flaskor Crémant. Det kan väl inte vara så mycket…

Som du hör av exemplet så stannade vi i Alsace och besökte våra vanligaste vingårdar. Florian Beck-Hartweg i Dambach-la-ville gör fortfarande utmärkt ekologiskt vin. Den sympatiske Gérard Waegell i Nothalten (vilket jäkla namn på en by i Alsace) gör fortfarande bra vin till liten peng. Vore man bilförsäljare skulle man säga att det blir mycket vin för pengarna.

Men Gérard Waegell påminner mig om något annat: Att vara vinbonde är ett slit. Trots att han bara är i 40-årsåldern har han fått byta ut ena höftleden, och i december är det dags att byta ut den andra.

Och här klagar jag på att vi har en för liten bil. När allt jag behöver göra är att bära ut kartongerna till bilen och stuva in dem.

Hans fru Nathalie berättar att de i alla fall fått en riktig semester. I maj åkte de till Korsika, men vädret var dåligt med mycket regn.

Kanske är det där likheten finns. De mötte regnet på Korsika i maj – jag ska ha semester i ett Göteborg där vädret verkar tro att kalendern står på oktober.

I alla fall om man ser till regnmängden.

Kraftiga men silkesmjuka rödviner från Bandol

Etiketter

rött vin, resor, vinodling

I Bandol gör jag något jag aldrig har gjort tidigare: Jag visar personalen på en vingård hur en korkskriv fungerar!

Tjejen i caven (vinkällaren) hos Domaines Bunan gör sin första dag på jobbet. När hon ska öppna den första flaskan vin, så drar hon sönder korken. Jag påpekar försiktigt att man måste dra ut korken i två steg och visar henne hur man petar fram den första (lilla) hävstången på korkskruven.

Domaines Bunan ligger 4 – 5 mil öster om Marseille. Vi kör på vindlande vackra småvägar upp från kusten. Semesterkommersen byts mot små vinodlarberg och vägen är så smal att man måste backa om det kommer en mötande bil. Utsikten är magnifik, Medelhavet åt ena sidan, den medeltida byn La Castellet åt den andra.

Caven är välordnad, på gränsen till tjusig. Och tjejen i vinförsäljningen får också en smattrande tillsägelse från ägaren när han ser den sönderdragna korken.

Bandol är ett litet och ganska okänt vindistrikt. Men skulle du ha vägarna förbi så åk dit. Där produceras högklassiga röda viner på den druva som dominerar distriktet: Mourvèdre. Det är en druva som ofta finns med i sydfranska blandningar, men här får den spela huvudrollen. Mellan 50 och 90 procent av rödvinet måste vara Mourvèdre i Bandolviner.

Vingården Domaines Bunan är ganska stor, totalt cirka 80 hektar. Produktionen på den egna marken är ekologisk, men gården arrenderar också mark för att göra lite billigare vin.

Det ger viner som säljs med appellationen Côtes de Provence och ligger på rätt sida 10 euro-gränsen.

När tjejen fått ordning på det där med korkskruven så provar vi provar vi oss igenom ett antal viner och kommer hem med både vitt och rosé – förutom de kraftiga rödvinerna.

Men det mest prisvärda rödviner från Domaines Bunan hittar vi i vinavdelningen på stormarknaden Carrefour! ”Domaines Bunan 2012 Bandol” kostar omkring 10 euro – och är ett fantastiskt vin. Moget, kraftfullt men med mjuka tanniner.

Om du är i Frankrike och drar kundvagnen på Carrefour, tveka inte att rycka åt sig en flaska. Leta upp köttavdelningen och få med dig en biff – sedan är det bara att åka hem och njuta. (Ja, du ska kanske steka biffen först.) Köttet får vinet att bli alldeles silkeslent.

Stekt tonfisk med citron- & vermouth-sås

Etiketter

fisk & skaldjur, fransk mat, huvudrätt, resor, sås & röra

I La Ciotat på franska medelhavskusten bor vi ett par veckor i en hyrd lägenhet. På balkongen sitter vi och sippar på en glas rosé. Cypresser, bougainvillea och pinjer är utsikten – förutom parkeringen förstås.

Men lyfter man blicken till grannhuset – med adress Allée Lumière – så ser man den trädgård där bröderna Lumière spelade in sina första filmer: Barnet äter frukost och Trädgårdsmästaren vattnar blommorna.

Nu är det mest en dammig grusplan, men ibland spelar man boule på gruset. Vår hyresvärd påstår att det är konstnärer som har fått stipendium av familjen Lumière.

På dagarna badar vi och kollar in vinproducenterna i Bandol, men vi drar också kundvagnen på Carrefour. En dag kommer vi hem med tonfiskskivor, som vi steker och äter med citron- & vermouth-sås.

Det här behövs till 4 personer:
750 g tonfisk i skivor
olivolja
salt & peppar
1 citron, saften
ca 0,75 dl vit, torr vermouth
ca 0, 75 dl vatten
2 msk smör

Gör så här:
Stek tonfisken i olja, kort tid (1 – 2 minuter per sida) på ganska hög värme. Salta & peppra.  Ta upp fisken. Häll i vermouth, pressad citron och vatten. Låt det koka ett par minuter. Vispa ner smöret och lägg tillbaka fisken i såsen. Klart.

I La Ciotat gör vi något vi aldrig brukar hinna: vi går på marknaden. Den finns på söndagsförmiddagarna i gamla hamnen. Fullt med sommarhattar och färgglada servetter med ”Provence” i kolorerat tryck. Men där finns också goda oliver, dyr tapenade och en fantastisk bagare som förser oss med riktigt surdegsbröd med seg konsistens och knaprig yta. Dessutom glömmer vi att vänta på våra växelpengar, så bagaren kommer springande efter oss med en euro i handen.

Någon som sade något om dryga fransmän?