Etiketter

dörr på ett rustico

Om man kör väster ut från Lugano i södra Schweiz, så kommer man att köra längs Tresafloden, som rinner mellan Luganosjön och Lago Maggiore. Svänger man upp i bergen och passerar byn Suino – som betyder svin – så kommer man så småningom till den lilla byn Termine di Montaggio.

Det gör vi en smällvarm eftermiddag i slutet av juli. Vi parkerar under de skuggande träden och går sökande upp bland de 20 hus som sträcker ut sig på åsryggen.

I ett till radhus ombyggt stall sitter en mycket vänlig man som skulle komma att bli Grannen för två veckor framåt. Han sitter stilla i skuggan och sippar på en aperitif, så här innan middagen. Den här första gången vi möts säger han inget, sträcker bara upp handen till hälsning och pekar mot huset ovanför. Det är där vi ska bo – och han ser hur vilsna vi ser ut.

Det är dags för årets husbyte; medan vi ska vara två veckor i Ticino vid den schweizisk-italienska gränsen, bada i sjöarna, äta Ossobuco alla Milanese, dricka Montepuliciano och titta ut över bergen mot Lago Maggiore – så ska en italiensk-schweizisk familj bo i vårt radhus i Göteborg.

Fan vet vad de har där att göra…

Byn Termine di Moteggio har fått sitt namn efter området Monteggio – och för att här slutar vägen. Ändå kommer den gula postbussen punktligt tre gånger om dagen svängande uppför hårnålskurvorna. Släpper ibland av en passagerare, men fortsätter oftast bara ner på andra sidan. För de flesta av husen är rustico, alltså enkla hus som används som sommarstugor. I ett rustico bor en svensk-schweizisk familj med en tremånaders-baby som heter Leif.

En dag när vi kommer ut har de målat svenska flaggan med kritor på trottoaren. Det är först då vi förstår att de har en koppling till Sverige. Tidigare har vi bara gått förbi och sagt omväxlande Buon Giorno och Hallo.

Men det är Grannen som blir vår länk till byn. En eftermiddag när vi kommer ut sitter han på terrassen – det gör han nästan alltid, här läser han tidningen, tar emot besök, tar ett glas vin. Men den här dagen säger han ”Guten Tag”, plockar fram sin IPad och ber oss visa på Google Maps var vi bor.

Vi zoomar in Göteborg och Björkekärr. Pekar och säger:

– Där ligger vårt hus, det är ett Reienhaus, ett hus som sitter ihop med andra.

– Som det här, säger han och pekar på det egna ombyggda stallet. Men sedan tittar han på avståndet mellan Ticino och Sverige. Skakar på huvudet och säger att det är långt. Lång väg att köra.

Själv är han är född längre ner på bygatan i ett rustico med stenväggar som saknar rappning, och han berättar att huset där vi bor en gång tillhörde hans farfar.

Då var byn en plats för fattiga människor som levde på det som jorden gav. För 100 år sedan grävde man en brunn och pumpade upp vattnet till en gemensam vattenpost och tvättinrättning. Det var första gången den moderna världen kom till Termine.

Nu kommer den varje dag när sommargästerna svänger upp med sina Zürich-registrerade bilar – och även bondens barnbarn har råd med en Martini före maten.

Huset vi bor i är stort och välordnat, men charmigt överraskande med små gångar och prång. Utanför sitter vi i skuggan av ett fikonträd och känner lukterna av rosmarin och tomater, lavendel och mognande äpplen.

Inne i köket lagar vi scaloppine al limone och ugnsteker potatisen med vitlök och rosmarin. En kilometer bort bor Daniel Huber som för 30 år sedan flyttade hit från Zürich och skapade en framgångsrik vingård. Hans Merlot är frisk, lätt och distinkt i smaken. Men både maten och Daniel Hubers vin kommer i senare blogginlägg.

termine di monteggio

Advertisements