Etiketter

,

gustave lorentz gewurztraminer

Viner gjorda på druvan gewurztraminer har jag haft svårt för. Det började för så där en 15 – 20 år sedan. Jag tog en sväng ner till Bolaget och kom hem med en flaska Alsacevin, en Gewurztraminer.

Jag och hustrun skulle fixa lite god mat och gott vin på fredagskvällen. Vi grejade i köket, tog fram vinet ur kylen. Korkade upp, skålade. Tog en sipp.

Och mot mig strömmade minnen av det halvtorra billighetsvinet Traminer. Jag kastades tillbaka till en svettig studentkorridor med Bruce Springsteens hesa röst i högtalarna, någon sörja på tallriken och Traminer i glaset – mycket Traminer.

Jag korkade igen flaskan och tänkte att den sötkryddiga sörjan kan de få behålla för sig själva.

Men någon gång måste man testa på nytt, så i förra veckan blev det en ny sväng ner till Bolaget och en flaska Gustave Lorentz Gewurztraminer för 94 kronor. Jag fortsatte förbi ostdisken och fick med mig alsacisk Musterost och några kumminkryddade kex.

Nytt försök på fredagskvällen. Jag och hustrun fixade lite mat, och efter maten plockade jag fram osten och Gewuztraminern. Och ta mig…

Nu var känslan en annan. Dovt och kryddigt, ja så klart det var ju en Gewurztraminer. Något fruktigt, nästan parfymerat som var svårare att bestämma. Och en restsötma som mer gav karaktär än kletade fast i munnen.

Tillsammans med den mjuka och ganska lena kittosten blev det… ja, gott.

Nu kommer jag inte att skaka gallergrinden på Systemet för att få komma in och köpa hela lagret av Gewurztraminer. Så förälskad blev jag inte. Men vinet har tagit revansch, kommit igen. Och i rätt sammanhang kan jag tänka mig en ny tur ner till Bolaget för påfyllning.

Advertisements