Idag passerade bloggen 10 000 besök – och snart kommer jag att posta mitt 100:de inlägg. Klart jag tänkte att jag skulle fira lite.

Det tänkte jag göra med Crème Brulée. Igår skulle bli första gången jag lagade den lena vaniljkrämen – och äntligen skulle jag använda min nya gasbrännare. Det är en sådan där pryl som gör att man känner sig lite duktig och professionell. Du vet så där som män brukar se ut när man ska fota dem framför grillen på sommaren…

Men det går inte alltid som man tänkt sig. Mina första Crème brulée blev småsega och lite för tillagade. Gasbrännaren saknade gas. Det stod på förpackningen, men vem kollar innehållsförteckningen när man ska stå för dagens show off…

Inte jag i alla fall. Jag tryckte och tryckte på gasbrännaren, men det enda som hände var att jag fick stå där med lång näsa…

Men det får man bjuda på. 10 000 har klickat runt på bloggen – och det är människorna som kommer från 33 länder, något som gör mig klart nyfiken. För vad hittar en indier eller chilenare eller en grönländare på min blogg?

Dessutom ser det ut som om människor i USA och Frankrike följer bloggen. Om du är en av dem får du gärna skriva en kommentar – eller skicka ett mejl om du föredrar det, för jag blir verkligen nyfiken.

Det gäller andra också. Om du skriver en kommentar, så blir jag glad.

Bloggen började en dag i augusti när vi hade fortbildning på jobbet. Jag anmälde mig till webbpublicering, för jag tänkte att det kanske skulle bli något så småningom. Och jag har aldrig haft så trevlig fortbildning tidigare. Jag klickade och letade – och plötsligt var den där: bloggen.

Det här var bara några veckor efter vår semester i Alsace. I källaren låg 30 lovande flaskor Alsacevin och väntade på att bli uppdruckna. Klart jag kopplade ihop sakerna och började skriva om Vin, mat & Alsace.

Nu är nästan alla vinflaskorna tömda, men lusten att blogga finns kvar. Frågan är om resten av familjen tycker att det lika kul. För när maten är klar och alla – andra – tror att det är dags att äta, så klämmer jag till med:

– Jag ska bara fota först.

Och så drar jag runt med lampor och lägger upp mat och grymtar när bilderna inte blir som jag tänkt mig. Under tiden trampar 14-åringen runt som en hungrig cocker spaniel. Eller det kanske är riktigare att skriva – som den hungriga 14-åring han är, en sådan där som växer ungefär en decimeter om året.

Men annars är nog han den som finner mest nöje av mitt bloggande, fast han gör det på sitt eget sätt. Det är nämligen så att jag och hustrun försöker begränsa hans datoranvändande. Han får bara använda medier tre timmar per dag. Så nu har han fått en ny fråga till mig. Han lägger huvudet lite på sned och så kommer det:

– Pappa, har du koll på din datortid?

Han ser så där oförskämt nöjd ut när han frågar. För han vet att jag inte har svaret…

Advertisements